Idag, den 17 mai, firar man i Norge landets Nasjonaldag, och vi på Groovetorsdag deltar i firandet med att spela ett par plock norsk jazz. Ny finsk jazz ska det också bli, men aktuell på konsertfronten i Finland är Dionne Warwick med två konserter i veckoslutet, en i Tammerfors och en i Helsingfors nya musikhus. Aktuell är också Norah Jones, en av huvudattraktionerna på årets Pori Jazz, som dessutom är ute med den färska skivan Little Broken Hearts.

Jazz är det visserligen inte fråga om, inte heller soul, utan snarare handlar det om musik som med en bred definition platsar i kategorin modern groove-pop. Men som skivan till yttermera visso är utgiven på ärevördiga jazz-etiketten Blue Note är allt det här anledning nog att uppmärksamma Norah Jones i Groovetorsdag.

I andra timmen hyllar vi sedan blues-veteranen Taj Mahal
som fyller 70 år idag. Och på soulfronten spelar vi några fina spår med inspiration från 1960-talets medborgarrättsrörelse.

Detta och mer därtill i Groovetorsdag den 17.5. med Henrik Svahn och Ralf Sandell i studion.

Låtlista del 1:

1. Jussi Fredriksson Trio med Jussi Kannaste (sax): Tidewaters
2. Norah Jones: After The Fall
3. Dionne Warwick: Don’t Make Me Over
4. Dionne Warwick: With All My Heart
5. Otis Redding: Respect (R.I.P. Donald ”Duck” Dunn)
6. The Real Thing: Minor Stretch
7. Bodil Niska: In The Wee Small Hours of The Morning

Del 2:

8. Kai Winding & J.J. Johnson: This Could Be The Start of Something Big
9. Betty Carter: Social Call
10. Big Joe Turner: The Chill Is On
11. Esther Phillips: And I Love Him
12. Taj Mahal: She Caught The Katy And Left me a Mule to Ride
13. Taj Mahal: Malcolm’s Song
14. Nina Simone: I Wish I Knew How it Would Feel to Be Free
15. Sam Cooke: A Change Is Gonna Come

Lyssna på Groovetorsdag här:

Och del 2:

Med anledning av Walentin Chorells 100-årsdag i april har det förts en smärre debatt om den idag rätt bortglömde finlandssvenska författaren. I en av insändarna i Hufvudstadsbladet hänvisades det till ett inslag i Kulturtimmen den 11 april. Jag passar på att lägga ut det också här.

Det var alltså den 8 april som han skulle ha fyllt 100 år, och på 1950-talet hörde Walentin Chorell till de riktigt stora namnen inom finlandssvensk litteratur, men idag är det få som läser honom. Så här kring 100-årsjubileet kan det finnas orsak att fråga varför det är så.

Förutom att han var oerhört produktiv med över tjugo romaner, skrev han också inom olika genrer, börjande med diktsamlingen Vinet och lägeln år 1944, varefter han övergick till prosa. Men det var framför allt inom dramatiken som Walentin Chorell räknades till våra internationellt sett stora namn då hans skådespel uppfördes och rönte framgångar på de stora scenerna ute i Europa. Här hemma uruppfördes hans verk dessutom ofta på finska, så han hade en stor spridning också på vårt första inhemska.

Så kanske är det här som man ska leta om man vill återuppliva Walentin Chorell för dagens publik? Kring det här dryftade jag med Nelly Laitinen, arkivarie på Svenska Litteratursällskapet, som har sammanställt ett författarporträtt om Walentin Chorell för SLS websida: http://www.sls.fi/doc.php?docid=851.

Inslaget börjar med ett ljudklipp ur pjäsen Kattorna, som filmatiserades för TV år 1964.

På yles arkiv hittar du klippen ur Kattorna, som förekommer i inlsgaget och mera Walentin Chorell-material.

The Northern Governors: This is The Northern Governors (Blue Note/ EMI)

Där den engelskspråkiga Suomi-soulen har skapats under 2000-talet har Tuomo Prättälä allt som oftast haft ett eller fler fingrar med i spelet – faktiskt helt bokstavligt på klaviaturen, som keyboardist och sångare. I denna nya ”supercombo” flankeras han av ett gäng likaledes exceptionellt musikaliskt begåvade kusiner och småkusiner, men den här gången är det trumpetisten Jorma Kalevi Louhivuori som har hand om merparten av låtskriveriet, förutom att han också sjunger.

Bandet lär ha uppstått på en släktträff då dessa exceptionellt musikaliskt begåvade kusiner och småkusiner började jamma kring spontana idéer och infall. Det lät så bra att man beslöt att ta det hela steget vidare. Och även på skiva funkar septetten hårt.

Ett alldeles utomordentligt maffigt blås och Prättäläs orgel som pricken över i, ger starka afro-vibbar i Trash Man och Hela Huti (digga titeln!). Den spelglädjen går inte att värja sig mot. Men också jazzfunk-instrumentalen Safari Spots med Petteri Sariolas gitarrlir i stor roll – vid sidan om blåsarna – svänger avslappnat, och hela första halvan är på det hela taget utmärkt.

Tyvärr går man sedan under andra halvan in för att liksom visa att ”vi nog ändå bara är glada kusiner som lattjar tillsammans” och betyget sjunker ett snäpp; What is IF to You, Sweety är ”humoristisk” freakshow-funk och Happy Souls hurtiga glad-soul tilltalar inte heller dysterkvisten i mig. Hellre hade jag hört några fler ballader i stil med den vackra When You Came Into My Life, som tyvärr bara blir ett allt för kort mellanspel. Men avslutande instrumentalen The Thing är skön också den.

Hur låter en Pappatunturi? Nuförtiden hör man dem mera sällan i trafiken, men i Groovetorsdag ikväll tänkte vi spela en låt med den titeln.

Mopo heter den inhemska trio vars färska debutplatta Jee! bjuder på jazz med en rent av anarkistisk sväng och stor nypa humor. Snäppet mer konstnärliga, mindre burdusa i sin framtoning, är i sin tur Elifantree; en inhemsk trio likaså, också de ute med en färsk skiva, som inte entydigt låter sig placeras i jazzkategorin, men definitivt platsar i Groovetorsdag.

I övrigt blir det ett plock till från Dr. Johns lysande nya Locked Down-platta och Robert Glasper Experiments Black Radio har knappast spelats sönder ännu i andra program på vår kanal. I andra setet hyllar vi den 90-årige Toots Thielemans, som hade födelsedag i söndags och firar med en ny turné! Vem som sedan idag skulle fira sin 79-årsdag tänker jag däremot inte avslöja förrän i sändningen…

Groovetorsdag i Radio Vega med start kl. 21.10, i studion Heidi Finnilä och Ralf Sandell.

Låtlista, del 1 – 21.10 – 22.00:

1. Girls in Airports: Pirates and Tankers
2. Robert Glasper Experiment feat. Erykah Badu: Afro Blue
3. Manu Dibango: African Battle
4. Dr. John: Kingdom of Izzness
5. Elifantree: Tic Toc
6. Mopo: Pappatunturi
7. Simcock Garland Sirkis: The Wind On The Water
8. Ella Fitzgerald & Louis Armstrong: Summertime

del 2 – 22.15 – 23.00:

9. Wes Montgomery: Caravan
10. Lill Lindfors: (Det är då) Jag känner jag vill va’ hos dej
11. Roberta Flack: Reverend Lee
12. Ann Cole: Each Day
13. James Brown: Prisoner of Love
14. Helge Tallqvist & Jukka Gustavson Band: Armi
15. Toots Thielemans: Come Rain or Come Shine w/ Lizz Wright
15. Tony Bennett & Michael Bublé: Don’t Get Around Much Anymore
16. Sofia Finnilä: The Midnight Sun Will Never Set

Lyssna på groovetorsdag från Arenan:

Och del 2:

På Amos Anderssons konstmuseum har under vårens lopp visats en utställning med politisk och samhällsengagerad konst – Kenen joukoissa seisot (Var står du?) – från tiderna kring 1960-70-talsskiftet då många omvälvningar i samhället ledde till att även konstnärer drogs med i politiska frågor och tog ställning för fred, sociala frågor, miljön etc. Titeln anspelar för övrigt på en känd och i vänsterkretsar populär låt av den vänstersinnade sånggruppen Agit-Prop.

Utställningen pågår till den 7.5. och så här inför Valborg – arbetarnas och studenternas högtid – kanske ett besök kan påminna om tider då ordet arbetare fortfarande i första hand hade en annan innebörd (se Kaj Stenvalls målning Skämt åsido här ovan) än den som i Samlingspartiets och Sauli Niinistös tolkning här för några år sedan blev något förvriden. Åtminstone hos mig själv, som alltså vuxit upp på 1970-talet, gav den här utställningen en stark retrokänsla och jag kände igen mig i bilderna från ett svunna tiders Finland, det som ibland också har kallats ”Kekkoslovakien”. Och jag fann en viss charm i den här idealismen som också kommer fram i att man verkligen tycktes tro på idéerna om att förändra världen med sin konst.

Men med mig hade jag Fredrika Biström, en konstnär och kulturell mångsysslare, som hon kallar sig, som tillhör en yngre generation. Också hon har sysslat främst just med politisk konst, men gör det alltså inom ramarna för den samtida konsten, och vår avsikt var att försöka reda ut hur dagens politiska konst eventuellt skiljer sig från den som visas på utställningen.

Nå, vi startar vår runda just vid avdelningen för ”det galna året 1968” då fredrörelsen tog fart, och när vi först stannar framför en serie tavlor av Raimo Reinikainen undrar Fredrika om man faktiskt var så här naiva då att man trodde på freds- och kärleksbudskapet. Tyvärr hittade jag inte någon bild av det här (och själv brukar jag inte heller fotografera, se det fast som ett statement), så ni får nöja er med den beskrivning som ges i reportaget från Kulturtimmen här efter. I stället lägger jag sist en bild av Harro Koskinens antireklamkonst, som vi diskuterar senare i inslaget.

Robert Glasper Experiment: Black Radio (Blue Note /EMI)
Om det är något jag har saknat inom (svart) musik under 2000-talet, så är det den typen av jazzig hiphop som A Tribe Called Quest och The Roots med flera lade grunden för i början av 1990-talet. Pianisten Robert Glasper, med sin grupp Robert Glasper Experiment, är mannen som svarar på den här efterfrågan med nya skivan Black Radio; intelligent och skimrande vacker, cool modern jazz med tydlig hiphop-accent och mycket soul, det är vad här bjuds på.

Introt med Shafiq Husayns Mic Check anger tonen och efterföljande Afro Blue – Mongo Santamarias fina jazzstandard – sitter perfekt för Erykah Badu, som förkroppsligar precis den beskrivning jag där ovan gav: vacker och cool.

Kan hända blir det sedan – i synnerhet om man låter musiken flöda på i bakgrunden – i något skede kring mitten rent av lite för mycket av det coola då tempot stadigt håller sig kring lite släpigt midtempo. Men den som lystrar kan nog inte undgå att liksom jag själv hänföras av skönheten i sådana låtar som Cherish The Day (en Sade-cover med Lalah ”Donnys dotter” Hathaway på sång) eller The Consequnces of Jealousy med Meshell Ndegeocello (ett välkommet återhörande av en gammal favorit jag inte hört av på ett tag).

Till listan på gästvokalister på plattan kan ytterligare tillfogas Mos Def (här under nya aliaset Yasin Bey på titellåten), Bilal och Ledisi. Med andra ord är det rena rama Vem-och-vad-kavalkaden inom den mer progressiva svarta musiken som det rör sig om. Och det borgar visserligen för kvalitet, liksom skivbolaget Blue Note. Men samtidigt innebär det onekligen en viss förutsägbarhet; det är just de här namnen man kan vänta sig, och man vet vad man får.

För mig är det här dock ytterst små krux i marginalen, för det här är som sagt precis vad jag saknat. Och Smells Like Teen Spirit i experimentell jazzversion på slutet är skoj.

Ok, medges, jag har inte precis hållit mig uppdaterad vad gäller swamp-veteranen Dr. Johns förehavanden på skiva under 2000-talet. Men den pinfärska Locked Down är producerad av Dan Auerbach, gitarrist och ena halvan av The Black Keys-duon. Och det jag som hastigast har hört låter väldigt lovande och mer angeläget än på länge; i Groovetorsdag bjuder vi på ett smakprov.

Därtill tar vi en titt på utbudet på årets April Jazz med start den 25.4. – Jo Stance, Jan Garbarek och Iiro Rantala är några av namnen. Och i andra timmen bjuder vi på en trippel med gammal inhemsk jazz av sådana storheter som Erik Lindström, Ossi Runne och Onni Gideon.

I Groovetorsdag i Radio Vega med start kl. 21.10. I studion Henrik Svahn och undertecknad.

Låtlista: Del 1 (21.10 – 22.00)

1. Dr. John: Big Shot
2. Jan Garbarek: There Were Swallows
3. Jo Stance: Hey Girl!
4. Elifantree: How About a Little Love
5. Iiro Rantala: Donna Lee (for Art Tatum)
6. Angelique Kidjo & Dianne Reeves: Baby, I Love You
7. Manu Dibango: Big Blow

Del 2 (22.15 – 23.00)

8. Bessie Smith: Trombone Chollie
9. Clarence ”Gatemouth” Brown: What Am I Living For?
10. Dusty Springfield: Son of a Preacher Man
11. Luther: Funky Music (is a Part of Me)
12. Erik Lindström Sextet: No Money, No Music
13. Ossi Runne: Armi
14. Onni Gideons Kvintett & Wiola Talvikki: Somebody Loves Me
15. Lionel Hampton & Svend Asmussen: As Times Goes By

Lyssna på Groovetorsdag från Arenan:

Och del 2:

Viikate: IX: Petäjäveräjät (Spinefarm)

Metall och hårdrock har – hur beklämmande det än kan kännas – i Finland sedan länge varit favoritmusiken bland alla tuffa killar, av bägge könen (läs ”kova jätkä”, som på finska faktiskt kan vara också en tjej). En ännu längre hävd som purfinsk favoritstil innehar emellertid den mollbetonade schlagern (läs: ”iskelmä”) och ståltrådsgitarren (läs: ”rautalanka”). Att jag lägger ut de finska benämningarna inom parentes, för att de bäst beskriver vad det handlar om, bevisar min poäng.

Att någon sedan kommer på att kombinera dessa finska favoritstilar är ju därför inte överraskande. Det är just det här som Viikate framgångsrikt har gjort till sin grej nu i femton års tid.

Men det som i enskilda sporadiska låtar jag hört har funkat bra för mig, blir i det längre cd-formatet en allt för enahanda upplevelse; tempot, stämningen och dynamiken är genomgående i stort sett snarlika, nyanserna raderas och musiken väller fram som en enda tung, trögflytande massa.

Med andra ord är det helheten som ändå inte lyfter sig över den genretypiska nivån. För fortfarande finns här många låtar med lämplig dos Sorskoski, Kääriäinen och Agents i mixen, som jag kan gilla var för sig. T.ex. inledande Tähdet varjelkoon och efterföljande Se on kivi-iskelmää är låtar som definierar hela Viikate-soundet med Kaarle Viikates sång – lättillgänglig, tydlig och väldigt finsk till stilen – som bärande element, helt renons på hevimanér för övrigt.

Men kanske är det också just det lättillgängliga som i längden blir ett problem och bidrar till att allt låter så lika på Petäjäveräjät. Jag kunde nog tänka mig höra mer av sådant lite fränare, aggressivare riffande som på Itkijänainen, eller den typen av storslagen epik, som dessa Liemän i Työmies tar lite längre tid på sig att bygga upp.

Det är alltså inte det tunga och hårda i sig som jag räds, lite tuff är jag ju också (ibland), men för mycket av samma sort blir bara tråkigt. (Om allt sedan ännu presenteras med samma trångsynta enfald som på Radio Rock blir det rent sagt outhärdligt, men det är en annan historia.)

Att åka till Stockholm för att göra ett reportage om Eija-Liisa Ahtila på Moderna Museet kan ju kännas som att åka över ån efter vatten. Men visst är det alltid lite intressant att höra om hur våra konstnärsstorheter tas emot ute i stora världen. Och sedan kommer också den frågan in i bilden ifall nationaliteter har någon betydelse för konstnärskap, har det någon betydelse att Ahtila kommer från Finland?

I synnerhet i Sverige kan jag tänka mig att det förekommer vissa fördomar mot finnen. Ibland kan det här visserligen ha positiva förtecken, men då är kanske Eija-Liisa Ahtila inte den som bäst motsvarar den romantiserade myten om konstnärsbohemen, eller hur?

Nej, som vi funderade med Lena Essling, kurator för utställningen som jag intervjuade, så är det kanske snarare någon Esko Männikkö, fotografen med sina ensamma gubbar i ett skogstorp, som serverar den typen av finskhetsstereotyp. Eller varför inte Aki Kaurismäki, och då finns det ju faktiskt en koppling här, eftersom en av Kaurismäkis favoritskådisar, Kati Outinen medverkar i Ahtilas videoverk. Och Kati Outinen är det många som känner till, som inte från tidigare var bekanta med Eija-Liisa Ahtila, och här kommer Finland med i bilden.

Så även om nationalitetsfrågan inte är helt uppenbar i Ahtilas fall, så saknar den ingalunda betydelse, konstaterar Lena Essling. Lyssna på reportaget här:

Olavi Uusivirta: Elvis istuu oikealla (Johanna kustannus)
I JP Siilis film Ganes (2007) spelade han Hurriganes-basisten Cisse Häkkinen, och det hyfsat trovärdigt. Men som artist är det som en sympatisk Suomi-popromantiker på det första inhemska som Olavi Uusivirta gjort namn om sig under 2000-talet.

”Vi föddes av Bowie, Mott och Bolan/ i deras tecken följde vi skolan”, sjöng Magnus Uggla på 1977 års albumet Va ska man ta livet av sig för då man ändå inte får höra snacket efteråt, då när han ännu var bra. Jag vet inte om Uusivirta har hört Uggla, men jag komma att tänka på de här raderna från Ge livet en chans när jag hör Elvis istuu oikealla. Samma referenser är uppenbara hos båda.

Bland våra egna sångare-låtskrivare har Hector och en ung Dave Lindholm ytterligare nämnts som Uusivirtas förebilder. Trots att vår man alltså är född på 80-talet.

Därför är det också imponerande och inte så lite förbluffande hur klockrent han träffar 70-talsstämningen i arrangemangen – med luftigt piano och blås som tidvis sticker ut. Musiken matchas sedan väl av texterna, som präglas av ett vemod över en tid som flytt, barndomen, ungdomen. Det här kunde förstås lätt bli smetigt också, men eftersom grundtonen är positiv och tonarten för det mesta låter som dur, är det mera vackert och gripande.

En viss mångtydighet ger dessutom texterna fler tolkningsmöjligheter. Men samtidigt har Uusivirta också ett fint sinne för detaljer, som gör att jag känner igen mig trots att jag själv växte upp så där en tjugo år tidigare. I vilket fall som helst var det länge sedan, på samma sätt som det känns som länge sedan i Nuoruus: ”vuonna kivi/ kun katottiin Myrskylintuja…”.