Att undun är ett ”hip-hop-konceptalbum” har alla recensenter varit väldigt måna om att hålla fram när de skrivit om The Roots nyaste. Lite så där som det alltid ska framhållas att The Roots är ”världens bästa hiphop-band” (i sig ett koncept också det). Alltså med betoningen uttryckligen på band.

Kanske är det bara jag, men är det inte än en gång något av gamla fördomar mot hiphop som går igen här; liksom att ett band alltid är snäppet mer trovärdigt än bara en rappare med mikrofon framför ett set med skivspelare? Så om det nu ändå är hiphop bandet sysslar med må det vara förlåtet om man gör ett konceptalbum, för det tyder på en vilja att göra musik ”på riktigt”. Typ.

Min poäng är att ett dylikt resonemang lätt bortser från det väsentliga, nämligen hur låter musiken? Ett band med musiker som spelar ”riktiga instrument” är inte som koncept och utgångspunkt bättre än en artist som med hjälp av sin dator skapar musiken. Och ett sammanhållande ”koncept” gör inte en samling låtar bättre i sig, om låtarna är dåliga. Fast nu säger jag inte att låtarna på undun är dåliga, tvärtom.

Men okej, här skildras visserligen den fiktiva karaktären Redford Stevens tragiska öde och när jag lyssnar noga på texterna kan jag höra ”det konceptuella”. Viktigare är ändå hur bra musiken är, och bandet, oavsett genren. Det som jag från första början fastnar för är nämligen auktoriteten och känslan i greppet; det här är modern soulmusik – så som mycket av dagens hiphop är – och vem är väl en bättre frontfigur att representera vad The Roots står för än trummisen Ahmir ”Questlove” Thompson med sin genomcoola utstrålning och kännspak afro.

En stor roll har förstås också bandets röst, MC:n Black Thought, bra som alltid också han, liksom även gästvokalisterna. Men det som ytterligare sticker ut denna gång är den avslutande instrumentala Redford Suite, skriven av Sufjan Stevens – mer känd från indiesammanhang – som här tolkas av en stråkkvartett, piano och trummor.

Det är det här som gör The Roots så unikt, nämligen att bandet utmanar och söker sig utanför invanda gränser. För en inbiten hiphop-skalle med skygglappar kan det här vara lika svårt att smälta, som det att Black Thought rappar i stället för att sjunga, är för en gammal rockdiggare.